Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XXIX. Detektivhistorien efter Poe - Gaboriau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilka skrivits på dess andra sida, och vilka av en annan
äkta man, Thirion, antagas vara en kärleksförklaring till
dennes fru. Mellan Vanhove och Thirion utspinner sig en
dialog, som i sin byggnad erinrar om den mellan
berättaren och Legrand i början av The Gold Bug, då den ene på
det mystiska papperet ser en skarabé, den andre en
dödskalle och följaktligen ingendera förstår den andres ord.
Det dröjde jämnt ett kvartsekel efter Rue
Morgue-novellens första publicerande i Frankrike, tills Poes första
verklige imitatör inom detektivhistorien, Emile Gaboriau,
framträdde på arenan och ännu ett par år tills han utgav
sin Monsieur Lecoq och därmed skapade den första trogna
motbilden till Poes Dupin. Det är Gaboriau, som inleder
raden av de tallösa, av Poe i detta avseende direkt eller
indirekt påverkade författarne. Hans Monsieur Lecoq är
emellertid polisdetektiv, en officiell person alltså, vilket
strax har en bismak av trivialitet. Han är en herre, som
ej lider av någon överdriven blygsamhet, och som aldrig
kan beskyllas för att sätta sitt ljus under en skäppa. Hans
oerhörda vitalitet spränger novellens ram och kräver
romanens mera magnifika infattning för att komma till sin rätt.
I en följd av sådana ådagalägger han sina lysande
detektivegenskaper, vilka emellertid i intellektuellt avseende äro
Dupins i påfallande grad underlägsna. Lecoq är
visserligen ett skarpsinnigt huvud och en logiker, men hans
dominerande begåvning utgöres dock av ett instinktivt
spårsinne, som närmast erinrar om de allra modärnaste
fyrbenta polistjänstemännens. Det är möjligt, ja sannolikt, att
i det verkliga livet, vars kombinationer ofta trotsa varje
detektivromanförfattares fantasi, just de skickligaste
detektiverna i viss mån förlita sig på en sådan instinkt, men det
kan dock aldrig bli den som främst fascinerar i en
detektivhistoria. Emellertid är Gaboriau den förste
detektivförfattare, som behärskar konsten att förbluffa sin
omgivning med att på basis av detta spårsinne, kombinerat med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
