Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1
Det var jämkallt.
Till och med fjällugglan ryste, där hon satt i bergskrevan
och bligade ut över snöhavet. Hon frös ända in i ögonen, och
allt emellanåt måste hon rulla dem runt för att känna efter
så att de inte stelnat helt. Det hjälpte inte att hon drog ihop
kroppen omärkligt och sakta burrade upp fjädrarna, kylan
bet sig in ändå. Hon märkte mycket väl hur klorna och benen
under henne domnade, men hon tordes inte röra sig.
Nere i de svarta videsnåren på sluttningen mitt emot, där
stormen sopat undan snön, visste hon att de båda riporna
låg och tryckte, rädda om livet. Det liksom tröstade
fjällugglan. Det gav ett slags skön värme i kroppen att för en
stund få drömma om att riporna till slut måste flyga upp.
Då vore det gjort med ens. Ett par mjuka, tysta vingslag dit
ner, och hon fick mätta sig med det varma köttet. Hon pöste
av välbehag där hon satt, så att hon glömde kylan, öppnade
näbben och gapade i stum vällust. Hon ångrade det. Kölden
högg henne i tungan, och hon slöt genast näbben. Det var
bara att sitta stilla och vänta och glo dit ner i videt.
Kallare och ilskgrönare blev himlen. Stjärnorna skälvde.
Inte ett ljud hördes. Den stora spökfågeln satt dödsstill och
frusen och väntade.
En stjärna föll.
Då krasade det plötsligt till i snön långt nedanför
fjällugglan, och strax efteråt gled en skugga förbi på skaren,
halkade runt nästa bergspynt och försvann.
Riporna hade inte rört sig från sin plats. Ugglan småskrattade ´
för sig själv åt vargens slöhet där hon satt säker uppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
