Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han bodde fortfarande i sin jordkoja och hade hand om
banstumpen från Nuolja till gränsen. Söp gjorde han som en
borstbindare, men ingen kunde annat än beundra hans
otroliga arbetsförmåga. Folket formligen dyrkade honom för hans
underbara förmåga att reda upp kvistiga situationer, då hela
naturen blev liksom galen av ilska över att människokrypen
vågade störa hennes ro och vräkte snöstorm på snöstorm över
dem och satte till med en kyla så kvicksilvret frös och
sprittermometrarna rödblåa kröp ner mot femtiotalet, eller också
bombarderade baracker och banvall med lavin på lavin så
tipp vagnar, spår och hejare for för fan i våld och hela
terrängen blev renrakad ända in till nakna berget. Då satte man
i med övermänskliga krafter för att reda upp härvan, och då
gick Landström alltid först som en ny Tor i kamp mot
köldvärldens rimtursar och jättar.
Efter sådana tilldragelser kom spritgalenskapen över dem
och krävde sina offer. Det var inte bara rallarna själva som
dukade under för spritbegäret. Även deras ”husdjur” eller
”blomma”, som man smeksamt kallade norskorna som skötte
om hushållet för de olika lagen, inmundigade eldvatten. Både
Svarta Björn och Långa Maja tog sina bägare så jorden
vacklade under deras fötter och prästen nere i det lilla kapellet
vid den stora sjön dundrade över den tilltagande
drycken-skapen och osedligheten. Han förstod inte livets röst här uppe
och att den måste få en säregen färg och klang bland snö
och is.
Framåt gick i alla fall arbetet med stormsteg trots att
spritfororna från Norge klövjades på allehanda underliga
stigar över fjällen och lönnkrögades bort i bergskrevor och
jordkojor. De mest ogenerade rallarna åkte frankt
materialvägen och hoppades att undkomma ingenjörerna.
Efraim Ljung hörde till Landströms bästa arbetare. Han
gick i Jonssons lag. Lång och gänglig var han som en
humlestång. Ansiktet var eldrött, om av sprit eller förfrysning visste
ingen. Såg man honom utan att vara förberedd hajade man
ofrivilligt till, och hans bäste vän, Dygdiga Hansson på
tjugosjuan, påstod alltid att varenda ny häst som fick se Ljung
skenade.
Ett är säkert, han var svår på sprit. Han försummade inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
