Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde ta sig fram eller bak och då man kunde få ligga och
idissla fjorton dagar i sträck för stormar och alla helvetets
lössläppta domkrafter. I dag var det ett himmelrike ute, visst
det, men vänta bara tills i morgon, då blev det andra bullar!
Och så solen sen! Sol natt och dag så man inte kunde sova.
”Det bara kliar, ser ingenjörn”, fortsatte han, ”kliar i
hela kroppen som millioner små löss. Det är förstås
nerverna, man säger. Men till och med lapparna blir tokiga av det.
Vad ska vi då inte bli, som skrapats ihop från hela Sverige,
ända nerifrån Ystad upp till Haparanda. Och så myggen sen!
Vänta bara tills den kommer. Då blir det riktigt ljuvligt!
När de kryper in i öronen och näsan och gör djupborrningar i
ögonlocken just när man ska till att sova. Det finns dagar
då man formligen andas mygg, ser ingenjörn, och dessutom
har dem som extra sovel till maten.”
Här avbröt Algren hans svada genom att fråga om det
kommit någon koffert dit upp.
Jo, det hade det visst. Redan för en vecka sedan. Den står
i farstun. En tung baddare, som det nog var mycket
godsaker i.
Hansson betonade ”godsaker” särskilt uttrycksfullt och
visade ett påtagligt intresse att hjälpa Algren in med
kofferten i rummet. Där slog han sig också till ro på sängkanten
medan Algren packade upp.
Under tiden höll han målron oavbrutet igång.
Var ingenjör Gerell bekant förut? Inte det! Nå, det gjorde
ingenting, för den var inte svår att bli bekant med. Det var
en riktig tokstolle och en väldig jägare. Han hade skjutit flera
björnar uppe i dalgången. Kände Algren inte Landström
heller? Jaså inte! Ja, se det var en karlakarl, en som kunde
både supa och arbeta. Och som han kunde betala sen, när det
gällde! Gerell var inte dålig till att betala heller. Förra året
gick Gerell på renstakning för banan och smällde dubbar i
berget, såna där järndubbar ingenjörn vet, för att man ska
kunna se stakningen. Då kom han hit till vårt lag för att äta
en kväll. Vi hade inte Maja då som husdjur, utan en annan
kvinna, en ännu vackrare norska, som man blev vriden bara
av att se på. Hon hette Elisabeth, men vi kallade henne
aldrig annat än för Fagerlisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
