Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vargskinn och björn mot vadmal och kaffe. Silver och guld
också till bälten och ringar och skedar. Och stål till knivarna.
Så gick vi till fjällen igen.
Kumona var stor. Kumona var mäktig. En son hade han,
en enda, en rödkindad son, snar att ränna på skidor. Vad
sonen hette, frågar du? Det vet jag inte. Det har ingen
kommit ihåg. Man minns bara Kumona. Det finns bara Kumona
och Kumonas son. Och Kumona höll sonen kär, kärare än allt.
Kött fanns alltid i våra grytor, och märgbenen du känner
var vardagsmat.
Då kom olyckan. Det sägs alltid att den kommer mitt i när
människan har det bäst. Då gjorde den det. Olyckan kallades
den gången pest.
Vet du vad renpest är? Du vet annars så mycket.
Det är något förskräckligt. Snöskred kan vara farligt. Och
flenår också, då tösnön fryser till is och renklövvarna slår
förgäves mot flenet för att komma igenom till mossan.
Skogsbrand är också farlig. Men ingenting finns som pesten,
ingenting.
Den smyger och gnager, kryper och äter sig in överallt.
Stolt och stor går hjorden. Hornen gungar och hasorna
knitt-rar. Det är stolt att se renhjorden gå. Först härkarna,
drag-renarna, de stora tjurarna med hom som en mansfamn, och
så korna och sen de små stapplande kalvarna, och allra sist
korna som aldrig får kalva, korna med de mångtaggiga
hornen.
Jag ser våra renar. Tusental efter tusental följde de
älvarna från kusten mot högfjället. Först gick Kumonas renar.
Alltid först, som om de bäst kände renstigarna. Eller också
hade Kumona lärt dem mer visdom än andra. Vad vet jag!
Här vid sjön, vid Rautasjärvi, samlades vi lappar om
sommaren. Där du nu ser tre kåtor kunde då ligga tjugo, trettio,
där under fjället du ser, mitt över sjön åt Allasjokk till. Och
här offrade vi, offrade renar till den store guden, offrade
silver ur våra bälten och ringar från våra fingrar, offrade
för att avvärja ont, ty vi kände att vi hade det för gott.
Röken steg ur kåtorna, renarna löpte i fjället, solen gick
aldrig ner, och vi var — hur var det du kallade det? —
lyckliga. Vi var lyckliga, vi var goda. Ont kände vi inte. Men vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
