Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försäkrat ingenjörerna att älven aldrig i mannaminne varit
frusen.
Det blev bistra tider. Hela den stora, stolta anläggningen
låg där till ingen nytta. Allt var stilla och dött. Blev det lite
mildare några dagar högg det sedan i så mycket mer ilsket
kallt, och Hjort begrep snart att han inte lyckats befalla över
naturen.
I veckotal drev han uppe vid älven och funderade och
beräknade, tills han slutligen måste erkänna sig besegrad. Det
tog ett djupt tag i hans viljekraft. Hans förstånd böjde sig
för det oundvikliga, oberäkneliga, men hans tjurnacke böjde
sig inte, och man måste se länge i hans ansikte innan man
märkte de två, små nya vecken vid näsroten.
I ensamheten hade han sina bittra stunder, och den halva
miljonen, som låg bortvräkt i vildmarken till ingen nytta,
solkade hans kalkyler, även om han tröstade sig med att han
inte var ensam ansvarig utan att det delades på flera. Men
det tog ändå på honom som man och vattenbyggare att ha
misslyckats så kapitalt, och när drömmarna plågade honom
riktigt hörde han borrstålen hacka som fågelnäbbar inne i
Nuolja-tunneln.
B aningen jör erna hade för länge sedan förstått att något var
på tok vid kraftstationen, och det hade sina stora svårigheter
att undgå att komma in på ämnet, när Hjort var närvarande.
Riktigt uppklarade blev inte förhållandena förrän Hjort en
lördagskväll kom in till Gerell, som hade Landström, Algren
och några andra ingenjörer hos sig på vira och konjaksgask.
Man spelade vid två bord, och glädjen stod så högt den
kunde i det låga taket. Skrattsalvorna skakade tobaksmolnen
när Gerell drog sina historier om Svarta Björns alla
kärleksäventyr, som inte hörde till de allra mildaste. Algren
äcklades också i början av Gerells realistiska skildringskonst, då
han bevisade att Svarta Björn var alla rallarnas gemensamma
egendom, men när några timmar rusat bort i samvaro med
människor skrattade han lika tokigt som de andra. Kaminen
dånade av härligt luftdrag, och värmen hade stigit så att
kavajerna slängdes av och man dobblade i skjortärmarna med
de svarta Narviks-cigarrema i mungipan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
