Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de rätt ankomna allesamman och hade det trassligt nog att
få skidorna på sig.
Himlen stod likblå. Hela Tornejaur låg i en
blågrönskimrande snöglans med svartblå skuggor i drivorna bortåt
Nuolja. De kullblåsta dvärgbjörkarna utanför Gerells stuga
liknade stora daggmaskar, som frusit ihjäl under hopplösa
försök och vridningar att komma ner i jorden. Fjällen mot söder
stod hårt mot den glasgröna himmelsväggen, som bådade
gryningen, men i norr flöt fjällsträckorna ut i ett isigt
blek-grönt. Nuolja själv hade svept in sig i ett sotsvart flor, genom
vilket man knappt kunde skönja trädgränsen.
Och över alltsammans, ett gott stycke under zenit,
gnistrade norrskenet som en oerhört stor julgransstjärna av
järn-filspån. Ljusknippena fladdrade och flämtade där uppe.
Stundom sköt miljoner guldspjut ut i den nattblå rymden,
stundom krympte stjärnuddama och tycktes slockna, men så
sprutade järnfilspånet blixtsnabbt igen och glimmade och
gnistrade värre än en kraschan i briljanter.
Under detta fyrverkeri skidade var och en till sitt.
När Algren kom in i sitt rum ville han ställa sig vid
fönstret för att se på norrskenet. Men rutorna var rimfrostiga och
han såg bara, genom den fantastiska silverskogen med
palmer och ormbunkar, hur det flämtande skenet utanför
tändes och slocknade, tändes och slocknade i en evig kretsgång.
Då kastade han sig påklädd som han var i sängen och
slocknade själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
