Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skenet och med uppkavlade ärmar stötte med tvättstöten i
baljan.
Trumf-Karin såg upp från arbetet. Det var en stor och
kraftig kvinna med gult hår, små ljusblå ögon, uppnäsa och en
fyllig mun med blodröda läppar. Hennes ansiktsuttryck
mörknade när hon fick se Svarta Björn. De kände varann gott. Det
var inte första gången de träffades på samma jaktmark. De
hade ofta drabbat samman med vilda ord och åthävor ute i
Nordland-städerna, men här uppe på banan hade de alltid
hållit sig undan från varandra, eftersom de var husdjur i var
sitt lag, långt skilda åt av en god försyn.
Svarta Björn sade ingenting därför att hon inte kunde hitta
på något i hastigheten. Hon förstod alltihop med ens.
Olsson hade tagit Trumf-Karin till sig i ensamheten. Han hade
ledsnat på att vänta. Och nu tvättade hon till och med hans
kläder, det syntes tydligt, för där hängde skjortorna på tork
borta på andra sidan stugan. Hela det drömda äventyret var
på en gång borta, slut, innan det ännu hade börjat.
”Vad fanden vil dokker her?” frågade Trumf-Karin
äntligen, släppte stöten och satte händerna i sidorna med mörk
uppsyn.
”Slet ingenting”, svarade Svarta Björn och skrattade. Hon
tyckte det hela var så rasande tokigt att det inte fanns annat
att göra än att skratta. Trumf-Karins uppsyn gjorde inte saken
bättre. Hon såg trots allt så innerligt komisk ut med
uppnäsan och det oordnade håret, som hängde i lintottar kring
öronen. Tvättvattnet rann efter armarna och händerna ner på
kjolen.
Svarta Björn kisade på henne och gjorde ett
skönhetsöver-slag mellan sig och henne. Tänk, att Olsson ändå inte kunde
vänta!
Trumf-Karin, som såg ut att kunna läsa hennes tankar,
fattades av ett darrande ursinne, som började inne i hjärtat och
rusade ut i händerna.
”Vad fanden vil dokker her da?” upprepade hon.
”Jeg vil traeffe ham da, Olsson”, flög det ur Svarta Björn.
Trumf-Karin stirrade på den andras stora ögon, på de
djupsvarta lockarna, som kröp som ormar kring halsen och
ner på klänningslivet, på silverbroschen som glänste och glitt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
