Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Julidagen var varm, men det ösregnade.
Folket stod på stationen vid Berget och väntade på
invig-ningståget söderifrån med kungen, landshövdingen, statsrådet
och all grannlåten, som skulle lysa upp festligheten.
Hela perrongen bildade ett tak av paraplyer, över vilka
regnet hällde ner och rann i floder mellan galoscher,
storstövlar, pjäxor och blankskinnsskor. Damerna hade revat
kjolarna och visade allehanda slags besynnerliga smalben i mer
eller mindre genombrutna strumpor, herrarna trampade
vatten otåligt, och folkskolebamen tryckte som en rapphönskull
under perrongtaket för att rädda sina små blågula flaggor
undan förödelse.
De enda som höll modet riktigt uppe var
mottagningskommitténs kvinnliga medlemmar. Men så hade de också hållit
på med förberedelser i flera månader för att få tillfälle att
gnugga sig mot landets högste, om också bara för ett
ögonblick. Tanken på den kommande friktionen förmådde
damerna, som skulle överlämna blomsterkvastarna till kungligheten,
att då och då, trots störtskurarna, upphäva små glada kvitter
likt lärkor som längtar efter sol.
Hjort och Landström, som skulle bestiga invigningståget för
att följa med som ciceroner på vildmarksbanan, höll
varandra sällskap i folkmassan och lät i broderlig endräkt
vattnet från paraplyerna skvala över varandras kappor.
Hjort hade länge stått och sett mot Kirunavaara. Det
syntes knappast genom regndimman.
”Berget är onådigt i dag”, sade han.
”Det skäms väl över så mycket tokeri”, genmälde Land-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
