Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Vad har fröken Karin berättat?” frågade han småleende.
”Norrmännen har avsatt kungen”, svarade Sköld.
Bjarne kunde inte följa med den hastiga tankevändningen.
Hans tankar var inriktade åt helt annat håll. Han spårade ur
alldeles.
”Vad? Norrmännen? Vad har de gjort med kungen?”
stammade han.
”Stortinget har givit honom avsked på grått papper”, sade
Sköld.
”Ja, det var skrivarn Vallin nere på station, som talade om
det. Och han sade, att nu blir det krig”, fyllde flickan i och
såg lika glad ut som om det gällt ett kafferep.
”Inte blir det något krig så länge vi finns”, förklarade
Sköld. ”Arbetarna slåss inte för att man flyttar på
tronstolarna. Och krig är dumt, om man inte gör oss något. För
gamla Sverige kan man väl alltid ta en vals om det gäller, för
så idiotisk att man inte vill försvara sitt eget hem är väl
ingen riktig karl i det här landet, men om norskarna vill ha
sin egen kung är det dem väl unt. Roligt för Berget blir det
i alla händelser inte, för det blir alldeles säkert Berget som
får ta emot den värsta stöten. Kanske det blir slut med
alltsammans.”
Bjarnes förnuft stod stilla. Hans längtan blåstes ut som
ett ljus. Drömmen förbyttes i verklighet. Kärlekspjolt —
kvinnohunger — joller alltihop. Flickan blev rent av ful
med sin lilla uppnäsa och för stora mun. Han skildes från
dem utan ett ord och uppfattade bara helt svagt att Sköld
bad honom komma och hälsa på.
Kungen avsatt — krig med Norge! tänkte han där han
gick utan att veta vart. Slut med Berget! I stället blod,
vanvett, död. Gud i himmelen, vad människorna kunde vara
galna! Kungen avsatt! Krig!
Han stannade på backen och såg uppåt samhället. I
rutorna speglade aftonrodnaden gyllenrött. Ur kåkarna rök det
stilla och fridfullt. Dvärgbjörkarnas nyutslagna blad hängde
sirliga och blanka och stammarna stod rosenröda. Och
bortom allt låg ödemarkens stora, vida ro, smyckad i den allra
första sommarens skära skrud. Aldrig hade de små kåkarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
