Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bjarne reste sig, huttrande. Han ställde lampan på stolen
vid sängen, letade rätt på Platons ”Staten” och lade sig
påklädd på sängen och tog filten på sig.
Han slog upp på måfå och läste —
”Men de där penningsamlarna, som går med lutat huvud
och inte ens tycks märka dessa eländiga, slungar alltid guldets
pilar på den av de övriga, som prisger sig åt dem, och medan
de genom räntor skaffar sig en mångfaldig avkomma av
fadern kapitalet, förökar de antalet av drönare och tiggare i
staten.” —
Det här är olidligt, tänkte Bjarne. Kapitalet där också! Han
bläddrade i boken. Så hittade han —
”Från denna början gå de allt längre i förvärvande av
penningar, och ju högre värde de sätta på dessa, desto mer
sjunker dygden i värde hos dem. Eller förhåller sig inte rikedom
och dygd till varandra så som om de var lagda i två vågskålar
och båda alltid strävade åt motsatt håll? —”
Bjarne slängde boken utåt golvet så bladen rök omkring
och drog filten bättre omkring sig.
Alltid samma eviga enahanda. Alltid samma frågor.
Genom hela livet, hela historien.
Om jag bara kunde få sova, tänkte han. Vad gör Lang nu?
Ligger han som jag och väntar på att klockan ska bli två?
Vad gör de andra därute i alla kåkarna på denna frihetens
sista dag? Snarkar och sover? Ja, om de kan för hunger. Vad
var det för barn som skrek? Det var väl hos Holmblads
inunder. Hur många stackars barn skriker inte av svält ute i
världen, medan de andra slungar guldets pilar! Herre Gud,
om jag kunde få sova! Jag tror jag blir galen. I morgon
anmäler jag mig. Jag är led vid att svälta, jag med. Och vad
ska det egentligen tjäna till att — — — nu somnar jag
visst–-.
Lang skrattade tyst. Jaså, du kom ändå. Visst kom jag.
Varför skulle jag inte det? Då går vi. Klockan är mycket.
Vad det är mörkt! Kolsvart. Vad är det som lyser därborta?
Det är lokstallarna. Den här vägen! Där är kontoret. Ingen
människa syns. Ta den här nyckeln! Den passar. Varför gör
du det inte själv?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
