Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berget. Det var då Lang jämt och ständigt tutade honom i
öronen om stordådet i att befria människorna. Sedan dess
hade det gått år av håglös väntan, av självuppgivelse och av
tvekan om vilken väg han skulle ta, ja rentav trötthet och
behov av att göra som alla andra, arbeta, göra sin plikt och
vänta på att befrielsen skulle ramla ner från himlen av sig
själv. Och nu fick han en anvisning om vad man väntade av
honom, vad den bäste av alla väntat av honom. Ta vid! Inte
spränga, inte rasera, inte storma och slå sönder utan
tålmodigt foga sandkorn till sandkorn, sten till sten, byggnad till
byggnad, tills någon annan en gång tog vid där han själv slöt.
Hur ofta hade inte just Sköld sagt, att det fordrades mer
kärlek till människorna och livet för att bygga upp än för att riva
ner. Den våldsamma framstöten följdes alltid av reaktion, då
alla kräftgångare och mörkmän fick behagliga tider, då man
passade på att sätta sig till doms över friheten och lät henne
slita spö och springa gatlopp mellan dumhetens fräcka
knektar och stängde in henne mellan nya lagar och förordningar
som en livsfarlig fästningsfånge. Hade världen tagit ett steg
framåt tog den två tillbaka, och de allra heligaste augurerna
log i sina skägg och bedyrade vitt och brett att bara själva
nödtvånget, nödvärnet, tvang dem att öva våld på frihet och
sanning. Nej, att i stället ta vid, det var en annan lösen. Ta
vid! Inte så tacksam att skrika ut för folket, inte så betagande
för sinnet och tanken, inte så berusande att dränka stundens
sorger i. Slå ner, bränn, mörda! Det lät något. Det tog. Det
fick man lärjungar på, därför att man vädjade till det lägsta
hos människorna, förstörelsedriften, djurdriften att vara den
starkaste. Det var Langs mycket enkla lära. Makt att förgöra.
Men att ta vid, att fortsätta där andra slutat, där alla dessa
okända, namnlösa, som kommit ur mörkret och gått tillbaka
dit in, tysta och utan förhävelse fogat sten till sten i kulturens
byggnad, långsamt och säkert, konstfullt och eftertänksamt,
väl vetande att strömmar av blod skulle försöka skölja bort
vad de byggde, att fortsätta där, det vore en gärning. Ta vid!
Det var att fortsätta gångna seklers arbete lika tålmodigt
som musslan inne i sitt skal lagrar kalk på kalk till en pärla
att häkta samman med andra pärlor i den stolta kronan kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
