Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
solsken när Valerius kom och krokade med ett gott skratt i
armen, som Valerius bockande bjöd henne.
”Hur kommer det sig att jag inte sett er på så länge?”
frågade hon och tryckte sig till honom.
Han försökte försvara sig med att han brunnit och längtat
efter henne alltsedan han följt henne hem den där kvällen
och vanmäktigt skakat porten, men hon slog bort det och
sade menande, att han nog haft annat att tänka på. När han
försökte få ut av henne vad hon syftade på svarade hon helt
öppet, att alla människor visste ju att han förtjänat en hel
förmögenhet på grängarna.
Det gjorde honom till en början helt kall, ty han tog hennes
nyss visade värme vid återseendet som ett utslag enbart av
detta vetande, men middagen förjagade snart den logiska
kylan. Redan vid steken var han dödligt förälskad och åt lika
mycket av hennes obetäckta skönhet som av alla rariteterna,
som kringbjöds av de vithandskade tjänarna, som öppnade
sina tillslutna läppar bara för att viska ett stilla ”Torr eller
söt?” vid champagnen.
Det var en högst animerad middag. Iberiske generalkonsuln
hälsade gästerna välkomna i sitt ”enkla hem” och bad dem
hålla till godo. En gammal grånad överste med stålögon,
rödrosiga kinder och vasst uppstående, kortsnaggat hår talade för
kung och fosterland, och sedan följde mer eller mindre roliga
skyldighetstal av olika valör. Man åt, drack och hurrade. Fru
generalkonsulinnan var den enda som såg lite förströdd ut.
Hon satt med viss bävan, eftersom det var deras första stora
middag i den nya våningen och kokerskan varit på ett rysligt
humör, men när man hunnit till desserten utan olyckshändelse
sprack en stilla glädje fram ur orons digra moln, och när den
evigt ungdomlige, gamle dekorative professorn med storkors
och kommendörskraschaner framförde sitt som vanligt
humoristiska tack till värdinnan sken hennes ansikte upp i en
enda stor, solig lycka över att allt var förbi och iberiska
republikens ära räddad.
Anna Hök tog det hela med strålande humör, och den lilla
slutrepliken när man reste sig från bordet: ”Så väl att vi inte
fick bananer till dessert!” bringade Valerius till högsta graden
av förälskelse. Han tryckte hennes arm ömmare än vad bara
middagen och vinerna borde givit anledning till, och sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
