Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
”Varför vill ni inte tro mig?” frågade Valerius. Anna Hök
och han hade stämt möte vid Djurgårdsbron på
söndagsmiddagen för att promenera. Det låg vår i luften, snön var borta
och träden började grönska. Hon var klädd i en åtsittande
grå promenaddräkt med svarta snörmakerier och såg otroligt
snitsig ut med den stora Rembrandtshatten.
”Varför ska man tro karlarna?” gycklade hon.
”Är det för den där middagens skull?”
”Ja, varför har ni inte sökt upp mig på hela tiden?”
klagade hon med ett skämtsamt leende. ”Hur ska ni kunna
begära att jag ska tro att ni hela tiden tänkt bara på mig? En
man som ni, han har nog inte ensamt.”
Valerius försäkrade på nytt att han levat bara för henne
och för denna s*tund. Han hörde nog själv att hans röst inte
hade den riktigt trovärdiga tonen, men han inbillade sig att
våren och det vackra vädret skulle breda sin barmhärtiga
slöja över den lilla lögnen.
Anna Iiök svarade inte. Hon gick mycket bestämt och
taktfast vägen fram vid hans sida.
När han ringde till henne på morgonen hade hon först
tänkt säga nej till promenaden, men när hon tänkte på hans
pengar föreföll henne förutsättningarna inte alldeles
meningslösa. Men nog skulle han få det hårt, det hade hon lovat sig.
Och vad var han för karl i grund och botten? Frånberg hade
visserligen påstått att Valerius var en hederspascha, om än
lite spelgalen, men ”han stadgar sig nog”. Nå, får jag hand om
honom ska jag ta spelpassionen av honom, tänkte hon. Då får
han allt sälja alla sina papper och sätta in pengarna på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
