Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bryta av den bakåt. Erik såg hur den gröna gräshoppan,
Lotten och en vacker blomsterflicka med neråtkrupen strumpa
på ena benet regelbundet stegade förbi dörröppningen med
sina kavaljerer, annars var det bara en struttande, guppande
och höftvrickande samling av till större delen okända varelser,
som pressades fram i en oavbruten färgström av svarta frackar
och maskeraddräkter, med armarna sammanparade och
sträckta till väders, vanligtvis en svart mans arm med en naken
kvinnoarm.
”Urdumt, urfånigt”, sade en röst bredvid honom.
Det var frackherrn i karmstolen bredvid. Han hade lyft
upp ansiktet lite, men det hängde ändå fortfarande något
framåtlutat. Det var ett halvvisset, gulaktigt, slätrakat
spök-ansikte med stora, liksom galvaniserade gråblå ögon. Det
hängde riktigt hemskt fram över den höga kragen, och Erik
hade ett tydligt intryck av att huvudet när som helst kunde
trilla av och rulla fram över den mjuka mattan.
Jag har sett det där ansiktet någonstans förr, tänkte Erik.
Han letade i sitt minne men kunde inte passa in det.
Spök-ansiktet talade.
”Kan ni säga mig varför svensken aldrig kan ha roligt utan
att tjuta eller skrika? Nej, det kan ni naturligtvis inte, för det
kan ingen. Vi har blivit fräcka, råa. Vart har skönheten tagit
vägen — linjernas skönhet? Se på den där samlingen,
struttande och tokig, hoppande i negerdans. Är det glädje det?
Livsglädje? Inte! Hundfröjd, det är vad det är! Skylla på
naturen är ingen förklaring. Inte de mörka skogarna, snön
eller de långa vintrarna heller. Det är vår hjärna som är rå,
vår hjärna, ser ni. Hela världens hjärna är rå förresten och
ännu mer dess hjärta. Varför dansar man så där vilt? Därför
att man vill glömma? Vad vill man glömma? Livet. Varför
vill man glömma livet? Därför att man vill glömma
människorna. Därför dansar man, ser ni, dansar alldeles som före
fyrtioåtta i Paris, innan stora skrällen kom. Eller åttionio —
dansons la carmagnole, vive le don de canon! Vår egen
Gustav, dansmakarn på sin staty där ute i natten” — han nickade
mot fönstret till höger — ”han dansade också han, dansade
in i evigheten. Ju värre man dansar, ju farligare tider. Här
stundar tider, herre, tider som ingen kunnat drömma om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
