Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iberiske generalkonsuln och Dygdiga Hansson är dina likar.
Förneka inte faktum. Du känner det så; nu i denna stund.
Seså, var man för en gångs skull! Kasta loss från papperen!
Vad gav de dig? Pengar! Riktigt. Men all oro, ängslan och
bekymmer då? Hör du inte tonen, som klingar inom dig nu,
stor, ren, befriande, därför att den är släkt med
urprinciperna i livet, viljan att försvara sig och det man har
samhörighet med — Sverige — Sverige.
Valerius hade sagt det sista ordet helt högt. Han blev
riktigt generad för sig själv och var glad åt att ingen lyssnat.
Vad var det för en dum röst som talat? Förbaskade
klockor också, som skulle ringa jämt. Och vad han var hungrig!
Vansinnigt hungrig.
Han gick ner på Anglais för att få en bit. Där åts,
hurrades och levdes utan måtta. Landstormsmän i splitt nya
uniformer tuggade friskt för att hämta krafter till alla
strapatser. Hela lokalen genljöd av feststämning. Där pratades
storpolitik och neutralitetsförklaring. Civila och militärer
förbröd-rade sig och omfamnades, glas klingade, och kyparna rusade
omkring halvtokiga och yra i mössan av alla beställningar.
Två officerare satt vid bordet bredvid Valerius och viskade
med varann.
”Jag reser norrut redan i kväll — ryssarna — Tornedalen.”
Mer uppfattade inte Valerius.
Den som kunde följa med, tänkte Valerius.
Du är ju tokig, sade han sig. Vad skulle du där att göra?
Frivillig. — Du är alldeles galen.
Genast efter frukosten gick han hem. På Sturegatan mötte
han den iberiske generalkonsulinnan. Hon och hennes båda
jungfrur släpade på korgar och paket allt vad de orkade.
Han hälsade men kunde inte låta bli att skratta.
”Ja, vad ska en göra, direktörn”, ropade konsulinnan i
förbifarten. ”Jag har inte lust att bli utan!”
Det är sådana som rensar magasinen, tänkte han. Inte lust
att bli utan? Hon hade inte hört vad klockorna hade sjungit,
generalkonsulinnan.
Hemkommen satte sig Valerius genast att bringa reda i sina
affärer. Det var gräsligt hoptrasslat alltsammans, inte minst
genom det vansinniga utsäljandet per telegraf från Malmö.
Han kalkylerade och räknade och blev allvarsammare och all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
