Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag tackar er for ert bemödande att göra allt
tydligt för mig. Men just nu uppfattar jag ej fullt er
goda mening och tiden är för er inne att vända om.»
»Det är sant. Men jag vill tillägga ett par ord
ännu. Den moraliska kraft, jag möjligen förut,
åtminstone till en del, saknat, har denna morgon kraftigare
blifvit väckt. Jag lofvar er, att blifva baron Patrik ett
värdigt val. Jag tror icke, att han älskar mig mer, än
jag älskar honom. Men nu vet jag, hvarthän jag skall
sträfva. Och ni skall få höra, att jag går fram på en
hedrande väg. Gif mig er hand till afsked, Detlof! Och
om ni ej kan få ordet förlåtelse öfver edra läppar, så
uttala det en dag i ert hjerta.»
Han vände sig bort, utan att svara, och vek in på
en annan skogsstig.
Hon kallade honom ej tillbaka. Men då den
utsträckta handen föll ned, hviskade hon, under det de
återhållna tårarna nu fritt badade det ångestfulla,
glödande ansigtet: »O, huru högt han älskar mig — och
jag honom! Aldrig, aldrig kan jag glömma den
fattige riddaren af Landsby, som jag gjort ännu
olyckligare än han var. Men hvad helst som jag gjorde,
skall han ej glömma sin ed. Det är förbi. Hopp,
kärlek, ungdom, allt förbi! Jag var i går ett barn, i dag
qvinna, men med ett oläkligt sår i hjertat.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
