- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
312

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Grefven svarade ej. Han tog näsduken ur gossens?
otåliga fingrar, gick fram till ena fönstret och ritade sin
gamla grefvekrona på näsduken. »Gå nu fram till
mamma och visa den, och skynda dig sedan med
parlamentår-flaggan, om mamma ej förbjuder det.»

Hulda såg på kronan, en böljande rörelse gick
genom hennes hela väsende. Derefter slöt hon Patriks
barn hårdt till sitt hjerta, men pilten hade icke tid med
något i den vägen, han ryckte till sig näsduken och
käppen och sprang allt hvad han förmådde utför
trapporna och genom den stora förstugan, som uppgaf ett
bullrande eko, då han högt ropade an Fred, för att
hastigare meddela den stora nyheten, att farbror, på
hans bön, skänkt bort sin grefvekrona till mamma.

Emellertid hade de två der uppe blifvit ensamma,
och under några sekunder var allt tyst.

Men sedan, utan ett enda ord, kastade sig Detlof
ned vid soffan, dragande den förlorade och nu så
plötsligt återfunna intill sitt trofasta hjerta, hvars våldsamma
slag lärde henne, att detta hjerta ej varit neutralt i
frågan.

Det var hon, som först talade.

»Tänk, om jag en dag får förebrå mig, att jag
stigit utom gränsen för qvinnans blygsamhet? Riddaren
af Landsby har ej friat till mig annorlunda än med
ögonen, och äfven dem har han mera än en gång
skyggt undandragit mig.»

»O, Hulda, du vet, ty en qvinna vet allt, att jag
aldrig upphört att älska dig! Och Gud ser och vetT
huru djup min tacksamhet lågar för Honom, som i sin
höga barmhertighet gjorde slut på all min dåraktiga,
ömkliga tvekan och sände den lille, välsignade
parla-mentären med en så naturlig undsättning. Huru grymt
och för all tid afgörande skulle det ej varit, om du, af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:49:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/2/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free