Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På lifvets stig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utan att uppehålla oss vid de baler och supéer,
som hon på detta sätt kom att bevista, är endast att
säga det hon betraktades som en strålande stjema och
gjorde icke mindre än två eröfringar: stadskassören och
stadsmäklaren blefvo allvarsamma rivaler, och som begge
voro hyggliga och behållna män, ansågs allmänt att
den unga flickan kunde vänta sig ett, om icke två
giftermålsanbud.
Lydia skref naturligtvis icke till tanterna precist om
detta, men nog var det väl någon häntydning på den
uppmärksamhet, som visades henne, ty nästa biljett
från Edmund förrådde en viss otålighet^ hvarjémte hon
erhöll en bevekande varning att icke så villigt öfverge
sin post hos den älskliga fru Cecilia, för hvilken han
hyste ett så djupt deltagande. Lydia smålog för sig
sjelf, då hon läste detta, och helsade tillbaka, att hon
fullkomligt senterade hans vackra mening och var mycket
glad att hon nu sett slutet på julnöjena och fått
återtaga platsen hos sin kära Cecilia, som alltjemt var på
bättringsvägen...
Men det goda kan icke vara evigt.
Då våren kom, kom också en plötslig förändring i
den unga fruns helsotillstånd. Läkaren skakade på
huf-vudet. Lydias trägnaste omsorger visade sig fruktlösa
och den stackars äkta mannen smög som en vålnad
fram och åter genom rummen. Då han nu upplyfte de
små döttrarna på sina armar, hyssade han dem ej mer
under den glada hviskningen: »Mamma blir frisk!»
Nu hette det i en hviskning, som mycket liknade en
qväfd snyftning: »Varen tysta, mina små — mamma
är mycket sjuk!»
Den hoppfullaste af dem alla var Cecilia sjelf, och
de nätter, som Lydia tillbragte vid sjuksängen, blefvo
henne för alltid dyrbara, ty de lärde henne att döden,
så motsedd som den unga tänkande Cecilia motsåg den,
Carlén. 111. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
