- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 3. Smärre berättelser /
320

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Med ett mildt småleende smekte han hennes kind,
liksom for att försona svaret, hvilket nästan alltid blef
detsamma: »Du är allt för ung och häftig att förstå
hvad som fattas... Clary är den bästa och säkraste
hjelpen för mig under denna tid!» Och han såg icke
sällan då på mig med en blick så mild i sin tankfullhetT
att Charlotte ofta alldeles vild rusade på dörren.

Jag bad honom stundom att aldrig tala hjertligt
till mig i hennes närvaro. Jag försvarade hennes sårade
känsla och försäkrade honom, att hon med tiden skulle
döma lugnare och mindre partiskt.

»Med tiden!» svarade han en dag... »Stackars
Clary, ser du icke att min lefnadslampa snart är
ut-brunnen. Men jag är öfvertygad, att du ändå skall
blifva ett säkert öch ovärderligt stöd för min lilla
oförståndiga flicka.»

Jag lade min hand i hans, och han fattade
fullkomligt det svaret. #

Emellertid brann hans lefnadslampa långsammare,
än han sjelf trott, och sedan han icke längre kunde
sköta sina olika tjenstebefattningar, försämrades efter
hand våra ekonomiska omständigheter, och sista året
hade jag verkligen svårt att hålla de yttre bekymren
från husets inre detaljer. Jag vet icke om han förstod
något af detta, ty plågorna upptogo allt mera hans
tankegång. Men hans ögon sade mig, att jag var så
mycket för honom, som jag någonsin kunnat hoppas.

Hans sista ord i lifvet egnades hans dotter. De
utgjorde en varm uppmaning, att hon skulle fasta sig
vid den vän, som hon hade qvar...

Vi voro nu ensamma! Mina tårar falla ännu, ehuru
första enkåret lider till slut, ty min make hade varit
min ende och sanne vän, och det gör mig godt att
tänka, det vårt äktenskap, hväröfver hvarken han eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:50:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/3/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free