Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bredvid professorskan satt Clary, så förklarad af
skönhet och lycksalighet, att Mauritz, som hade sin
plats midt emot, syntes känslolös för allt utom henne.
Fjerde personen i vagnen såg deremot på den unga
bruden med allt annat än hjertliga blickar. I dessa
ögon, hvilka tillhörde den nu snart fjortonåriga
Charlotte Haveman, låg endast förvåning, harmsenhet och
afund.
Clary hade af sin trolofvade utbedt sig, att, sedan
det nu blifvit så anordnadt, att Charlotte skulle
inackorderas hos professorskan för att genomgå ett läroverk i
Stockholm, hon måtte inbjudas så tidigt, att hon kunde
bevista bröllopet, något hvilket Mauritz så mycket
mindre ville sätta sig emot, som professorskan skulle
föra den lilla damen tillbaka och det dessutom var en
skyldig rättvisa mot Clary, att flickan, som ej velat
bevista hennes första bröllop men dock haft ett nog
grymt barnahjerta för att skarpt såra den unga bruden,
då hon inträdde i sitt blifvande hem — nu finge se
henne i sin andra brudskrud . . .
»Mamma!» ropade Charlotte, helt tvärt och kantigt
såsom hela hennes väsen var — hon hade allt sedan
sin ankomst undvikit att kalla Clary någonting . . .
»Mamma, aldrig gjorde pappa så der.»
Clary rodnade djupt och såg ut som ett riktigt
barn inför sin styfdotters hånande blick.
Orsaken till Charlottes okufliga utbrott var den,
att Mauritz så länge arbetat på att få en af Clarys
handskar att sitta fullt felfritt, att han slutligen lyckades
draga af den, hvarvid han icke kunde låta bli att
kyssa den hand, som han inneslutit i sin egen.
Detta var den allra första frihet, hvartill flickan
varit vitne, men hon fick ej synnerligt skäl att
glädja sig åt sin djerfhet, då brukspatronen satte ett
Cuvlén. III. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
