- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 3. Smärre berättelser /
379

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En stråle af tillfredsställelse uppsprang i Charlottes
ögon, och nu först gaf Clary, som under det föregående
samtalet känt sig bunden af ett oemotståndligt tvång,
sin brudgum en varm, tacksam blick och sin styfdotter
en hjertligt uppmuntrande.

»Var säker, Charlotte,» hviskade hon rörd, »att
jag icke, vid den lycka Gud låtit mig så oförtjent
erhålla, någonsin kan glömma din gode fader eller hans
hjertas barn, som han öfver allt annat älskade.»

Charlotte räckte sjelfmant fram sina båda händer.
»Denna högra,* sade hon, »är för pappa, den venstra
handen for mig. Pappa trodde alltid på Clary och nu
vill jag, efter detta, äfven göra så.»

Denna lilla försoningsscen af de spridda tvungna
elementerna satte alla deltagarne i en förhöjd glad
sinnesstämning. Men det var icke mera tid för Mauritz
och hans älskade att försjunka i hvarandra, ty man
kom allt närmare och närmare det stora ögonblick, då
Clary, som redan började darra i sin själ, skulle få se
sitt storartade hem och sin fruktade svärmor.

»Vet du,» inföll Mauritz, som tycktes läsa i hennes
hjerta, »att jag förbjudit förvaltaren, att, såsom han
ville, ställa till några gamla romantiska dumheter med
äreportar och blomsterkastning. Dina underhafvande,
min Clary, och de äro hundratals, skola lära sig att
älska och vörda dig, hvilket är bättre än påbjudna
hyllningar.»

»O, Gud, o, Gud!» tårarne nästan qväfde den unga
qvinnan — hennes underhafvande — hon, som aldrig
visste sig hafva egt någon, utom fiskalskans katt, och
äfven denna gjorde henne ju endast af barmhertighet
sällskap i den ödsliga kakelugnsvrån, der hon, ett
fattigt upptaget barn, ofta satt och öfvervägde sitt öde om
huru hon skulle få komma i någon slags skola, och
derifrån hon just ropades af fiskalskan, för att erhålla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:50:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/efcefter/3/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free