Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratören och hans trolofvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7.
Efter tio dagar.
’et var fyra dagar före jul.
Albert hade varit alltför stolt att söka vinna
någon mildring i fästmöns dom. Han var i själ oeh
hjerta dock mer upprörd, än han ville tillstå för sig
sjelf, och sökte derför i alla sina göromål dränka oron.
Dessutom behöfde han väl icke krypa heller. Var han
icke en vacker, hederlig och i intet afseende vidlyftig
ung man! Det är sant att han var något egenkär
och ömtålig och att hans lefnadsställning ännu var
mycket sväfvande — detta oaktadt, då man stälde det
ena emot det andra, borde han väl alltid kunna
påräkna att vinna och bibehålla en flickas hjerta...
sedan blefve det som hustru hennes sak att allt mera
befästa sig i hans.
Vår litteratör stod just färdig att gå ut på kallelse
från en förläggare, som med det följande året skulle
grundlägga en ny tidning, då postbäraren lemnade
tvenne bref. Det ena var från Henrik, det andra från
Elise. Häftigt, under det han ännu med ytterrock, hatt
och käpp stod midt i dörren, uppslet han Henriks och
läste ej mer än de första orden: »Lyckönska mig,
broder, hon är min!» innan han kastade brefvet på ett
bord bredvid och bröt det andra, hvilket tyvärr var af
ett ännu vigtigare innehåll. Det började:
»Albert, anklaga mig icke för det beslut, hvartill
jag efter moget öfvervägande kommit — vi måste
vandra våra vägar skilda...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
