Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under Constances musik hade ljusen blivit tända i
ormaket, men i den intill stötande salongen, dit baron
Max som oftast sände sina spejande blickar och dit
aven magister Carleborgs förirrade sig, brunno blott
tre ljus i den djupa kronan.
Efter några minuters förlopp lämnade Constance
instrumentet och skulle utan tvivel genast gått att
uppsöka Evelyn, om hon icke hejdats av sin förvåning vid
att se magister Carleborg, fullkomligt ogenerad, intaga
hennes plats och, utan att någon varken frågat om han
spelade eller bett honom därom, slå an några ackorder
och löpningar med en konstfärdighet, för vilken hon
maste satta sig. Han tycktes vilja försäkra sig om vad
instrumentet dugde till, liksom han icke hört det förut
men snart blev det annat av. Ingen sonat, ingen
uvertyr, ingen aria, ingenting, som någon kunde säga vad
det var : det var snillets, känslans, en brinnande fantasis
fantastiska utgjutelser i ljud, strömmande utan form
och utan band från en själ, liknande eolsharpan med
dess skiftande toner.
En sådan musik var det, som Justus av Carleborg
uppkallade från de döda tangenterna. Dessa
oregel-massiga språng — från starka, fulla, sjudande
ton-strommngar in 1 dessa smältande, sakta framsusande
ilaktar, som viska i sommarvinden — växlade så ofta
att ingen kunde tänka på annat, än blott att följa med
pa denna förtrollande och underbara luftfärd, tills
baron Max, vändande sig åt salongsdörren, hastigt
utropade : »Min Gud, vilken himmelsk syn!»
Och den syn, som fängslade baron Max och hela
sällskapet, magister Carleborg icke undantagen — ehuru
den, langt från att hejda hans musik, gav en ännu
storre och mera smältande skönhet och fullhet åt
densamma — denna syn var kanske icke alldeles oförtjänt
av det epitetet, med vilket baron Max benämnt den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
