Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nå, varför skall jag komma ihåg det?»
»Å, bara ifall han råkar fråga efter vem som
skjutsat, och skulle inte jag, som gick och läste mig fram
för honom i fjol, veta vad han går för? Jo, jo»,
till-lade han med en trovärdig nick, »jag vet det så gott
som någon. Men se här ha vi gården, herre! I den
stugan bor mor Britta... Skall jag hålla där?»
»Ja!» svarade Justus. »Men jag skall först själv
gå in och höra åt, om hon har en bädd åt mig.»
Han steg ur åkdonet, kastande omkring sig en lång
blick, vars otillfredsställelse ännu röjde förtroligheten
med vissa bekväma vanor. Slutligen lade han handen
på klinkan och öppnade dörren.
Den stora, låga stugan, upplyst av en på spisen
fladdrande risbrasa, framvisade en tavla, vid vilken Justus’
blick med verklig undran stannade.
På en gammal ekkubb med svängt ryggstöd satt en
storväxt, ärevördig kvinna, vars blick, med misstro
och misshag, skarpt granskade en ung, vacker
bondflicka, vilken låg snyftande och bedjande vid hennes
fötter.
Just i det ögonblick Justus inträdde, yttrade den
åldriga kvinnan:
»Och det är till mitt hus du kommer, synderska,
sedan din husbonde i sin stränga rättvisa kört bort
dig! Varför kommer du och bjuder mig skampengar
för det jag skall skyla ditt elände... Gå, tag ditt
brev och dina pengar — jag vill behålla mitt hus i
ära!»
»Vem vågar kasta första stenen på den olyckliga...
är det en kristen kvinna, som själv behöver sin
Frälsares nåd?» ljöd Justus av Carleborgs djupa röst från
dörren.
De båda kvinnorna vände sig hastigt om, och
troligen tycktes dem, att de hört en av Herrens änglar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
