Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högt rop, för att förmå hunden till ett ytterligare skall,
strävade han åt det håll, varifrån ljudet vägledde.
Hoppet och ansträngningen upplivade honom så, att
han med nytänd kraft kom helt nära sin räddare, det
kloka djuret. Nu såg han också några matta gnistor
bryta sig genom den något glesnade dimman — ack,
det var från röken, som uppsteg ur kåtan. Vilken syn
för dem, som under det korta loppet av en afton
erfarit så skiftande känslor! Han störtade fram mot det
fattiga nomadtjället och ryckte undan skynket, som
betäckte ingången.
LXV.
Innan Justus’ ögon ännu kunde urskilja något,
nåddes hans öra av ett slags sång, på en gång vild och
sorglig. Det var en entonigt ljudande klagosång, jäom
i Justus’ romantiska själ genast väckte tanken på en
stor gudomlig högtid, där han själv, knäböjande och
omgiven av dessa ångerfulla, varmt bedjande varelser,
på bönens vingar förde dem med sig mot himlen. Denna
sång uttalade ju deras behov av frid, deras sökande,
deras jämmer över att ej finna den.
»Varen vid gott mod! Han, som är vägen,
sanningen och livet, har sänt eder en vän!»
Så ljöd hans första hälsning, då han genom den
rök och imma, som uppfyllde lappkåtan, slutligen
liksom i ett skuggspel skönjde de figurer, som voro
grupperade kring den i mitten uppgjorda elden. Denna
grupp, liggande på renhudar, bildades av en man, en
kvinna och tvenne mindre barn, vilka, i detsamma den
vilda sången förklingade, uppstämde en ännu mera
oharmonisk klagolåt, ett slags kappskrik av förfärande
obehag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
