Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Älskar jag Justus?»
Läserskan sjönk i stoftet för sin Mästare, bad, grät,
tiggde, men allt förgäves. Hennes andliga mod låg
krossat: hon hade intet att skyla sin nakenhet med
inför hans ansikte, som skådar den doldaste vinkeln
av vår själ. Och kvidande bekände hon sig skyldig
— ja, hon älskade... ah, vad ville det säga... hon
dyrkade, tillbad med jordiskt avguderi den, som
Frälsaren utsett till sin lärjunge. Hon vågade strida med
Mästaren själv om denne lärjunges hjärta... hon
närde en brottslig låga för sin makes broder!»
Återstod dock en annan lika vådlig sak, som skulle
läggas under samvetets domslut: Vad hade det, som
Evelyn omtalat, för sammanhang med de smärtsamma
bekännelser, vilka Constance avlagt inför sin Gud?
Kunde hon väl tro, eller var det icke fast mer ett
vansinne att tro, det »den heliges» strider anginge
henne... han hade aldrig, aldrig med ord förrått en
aning ditåt: han hade ju ifrån början icke ens tålt
henne? Men nu föll det henne plötsligt in, att det
just varit samma förhållande med henne själv i
avseende på honom ... Och för några ögonblick glömsk
av sig själv och sina plikter mot Gud och sin make,
frossade Constance i den malörtsblandade saligheten,
att det var sorgen över att avstå från henne, som
förstört hans liv, hans själsfrid... »Men om» — det
gick en kastning, häftig som en vindil, genom hennes
tankar — »om skenet har bedragit... om det vore
en annan...» Och med detta enda ord var hela den
jämförelsevis lugna tankebyggnad, som Constance nyss
uppfört, kullblåst. Hon famlade efter korset... Hon
såg det icke; hon famlade efter sin makes bild...
hon såg den icke; hon famlade efter sitt samvete...
hon kände det icke — allt, allt var försvunnet.
»Förlåt, min vördade grannfru, förlåt, dyra syster i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
