Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Var är du, min bror — det är så kallt och svart
härute! Du ropade mig, och jag kom, ty mitt hjärta
hade ej frid: det var bedrövat, emedan du var
be-drövad.»
»Tack, tack!» Än en gång, den sista här på jorden,
smekte hans blick, hans röst, men i denna blick, i
denna röst var något, som erinrade Evelyn om hennes
dröm, då ormen hade antagit Justus’ huvud och de
ljuva ögonen tiggande och smekande bådo att få
nalkas henne.
»Jag blir rädd för dig, min bror!»
»Du rädd för mig?»
»Nej, nej, jag är icke rädd... Men kom, låt oss
gå!» Hon slöt sig intill honom.
Då grep hans hand fast omkring hennes arm. »Nej,
vi ha gått tillräckligt långt! Du stötte mig ifrån dig,
medan ännu räddning var möjlig ... nu finns ingen
räddning mer... hör du: ingen räddning mer!»
»Justus, min bror, se ej på mig med dessa grymma
ögon! Du, som lärde mig att älska Gud, låt nu
mig...»
»Gud... åter igen Gud ... gå då och sök honom
där han finns ... här är det ej!» Och med hela
kraften av sin vilda styrka lyfte han den unga kvinnan
högt upp på sina armar och slungade henne långt ut
i den vida graven.
Då vågorna därnere slöto sig tillsammans efter hans
goda ängel, slocknade det sista likljuset på himlens
fäste, vindarna tystnade, skyarnas tårar dallrade ej
mer på löven — allt var natt. Blott en enda ljus punkt
svävade på det stilla vattnet... Det var Evelyns vita
duk.
Men genom den döda natten skallade ett
genomträngande skri, ett skri så skärande, vilt, så utan all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
