Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Bröllopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Jag visste väl att den björnen icke skulle
gå längre!" hviskade Julia. “Jo, det är just
hyggligt, sådant der, på sjelfva bröllopsdagen
... arma Lavinia!“
Då man uppsteg i vagnen, intog Rudolf,
utan att låtsa märka ombytet, den plats
Ludvig innehaft på bortreBan. Denne yttrade
derom icke ett enda ord: han blef tvärtom
ännu tystare än förut. Julia kastade sig
be-qvämt tillbaka i vagnen och sökte så godt
som möjligt glömma bort sin omgifning, medan
Lavinia i stället böjde sig framåt och fann ett
stöd mot sin brors armar ofta mot hans axel,
intill hvilken hon lutade sitt hufvud. Hennes
hand, som nu börjat brinna, var sluten i hans.
“O, Lavinia,“ sade Rudolf så sakta, att
endast hennes öra kunde uppfatta ljudet, “mitt
hjerta är sammanpressadt. I många månader
har du tvingat dig att synas onaturlig — du
lider?“
“Nej, vid gud, jag har icke tvingat mig
dertill! Tro icke att jag sörjt, ännu mindre
att jag ännu sörjer Gotthard... nej, nej!“
“Jag fruktar,“ yttrade Rudolf högt, “att
du, i trots af ditt envisa påstående, ändå mår
illa? Känn, Ludvig“ — han lemnade Lavinias
hand åt hennes man — “är icke detta
feberhetta?"
“Jo, det nästan förekommer så!“ svarade
Ludvig hvarken varmt eller^kallt. “Du bör
hålla noga igen kappan, bästa Lavinia!" Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
