Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Bröllopet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i det han ntan minsta tryckning släppte sin
hustrus hand, vände han sig utåt och befallde
kusken köra fortare.
“Väglaget är svårt, herr ryttmästare!“
“Det är oklanderligt — kör på!“
“Nej, för allt i verlden, tag tillbaka den
befallningen!“ utbrast Julia, i det hon yrvaken
reste sig upp. “Det är ju fullt med gropar på
vägen och broarne söndriga på flera ställen.“
“Kusken är säker och hästarne ännu
säkrare. “
“Ja, det är alltför bra, men jag är rädd
och blir bestämdt sjuk, om vi skola åka på
detta sätt.“
Rudolf, som på Julias röst hörde att hon
var uppskrämd och, i anseende till en viss
glad förhoppning, fruktade att blottställa henne
för allt slags oro, blef nästan halft ond öfver
att ryttmästaren icke genast lyssnade till
hennes bön. Hans ton var derföre mera upprörd
än artig, då han skyndsamt inföll: “Minbäste
Ludvig, efter icke en dams önskan är
tillräcklig att besegra din vilja, får jag förena mina
böner med min hustrus!“
Lavinia hade icke yttrat ett ord och sade
ej heller nu något. Hon hade hört omtalas
att hennes man hörde till klassen af de
karlar, som akta lifvet mindre än sitt anseende,
och således aldrig återtaga en gifven befallning.
Om någon grund fans for detta påstående
kan vara ovisst, men denna gång åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
