Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. De nygifta på vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Då du säger att det icke är någon fara,
så sitter jag tryggt qvar.“
“Men som det vore alltför litet ridderligt
af mig att taga ditt mod — hur mycket det än
behagar mig — så högt i anspråk, torde du
göra mig det nöjet att färdas på detta sätt!“
Han svingade sig på hästen, lyfte Lavinia
upp till sig, så lätt som om en vindfläkt tagit
henne, och red fot för fot genom det
improviserade hafvet.
Men, se, när den stora resvagnen skulle
öfver, hade det sig icke så lätt. Sten- och
stocklagret var nästan bart genom den
bortsköljda vägfyllnaden, och då vagnen hunnit
något litet öfver midten, satt ena axeln fast.
De starka, vackra hästarne började frusta och
litet smått stegra sig vid det ovanliga
motståndet. Några ryckningar till, och vagnen
skulle ha varit sönderbruten.
“Håll hästarne stilla!“
Af kastande rocken, var ryttmästaren
hastigt i vattnet, och med ett par väldiga tag af
hans muskelstarka händer kom axeln åter upp.
Efter några ögonblick stod han, drypande af
vatten och svettande efter ansträngningen, vid
den räddade vagnen, som han noga besigtigade,
utan att ens tyckas komma ihåg sin egen
belägenhet,
“Det har ingen nöd!“ sade han slutligen
-och vände sig till Lavinia, som med hemligt
nöje betraktat honom. “Var god och stig upp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
