Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. De nygifta på vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
älskades af herrn till Rosenborg, behagat att,
med fullkomligt åsidosättande af all måtta,
stiga öfver sina bräddar, undanrödja allt, som
velat hindra dess fart, och helt simpelt öppnat
en liten passabel insjö tvärs öfver vägen.
Kusken höll stilla och vände sitt hufvud
inåt vagnen. Då det var osäkert huru den
upplösta vägen kunde hålla stånd inunder,
vågade han ej köra vidare utan befallning.
“Det var fan, Jonsson," utlät sig
ryttmästaren, “hvad vägen skurit ut!“
Jonsson svarade härpå ingenting annat
än ett långdraget:" Förskräckligt, herr
rytt-mästare!“ Men han antog ett utseende, som
tydligt sade: “Det kunde jag ha sagt förut, om bara
klokt folk nånsin finge ha en mening.“
Lavinia var så rädd att, enligt det gamla
ordspråket, hjertat nära nog satt uppe i
halsgropen, men hon tvingade sig att synas lugn,
ty hvarken kunde vagnen vända på den plats
der den nu befann sig, eller skulle hon, ifall
så kunnat ske, förmått sig att begära detta af
sin man.
“Håll och spänn ur den ena hästen!“ var
den korta befallning, ryttmästaren utfärdade, i
det han sjelf öppnade vagnsdörren och
hoppade ur. Jonsson lydde, och hästen framleddes.
“Behagar du nu, bästa Lavinia, anförtro
dig åt min omsorg—jag ser på dig att du är
rädd att sitta uti, ehuru det verkligen icke har
någon fara.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
