Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Marie Rehnman i sitt hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Du får icke för högt misskänna dina likar,
Marie! De fröjda sig ej åt sin grymhet, de
tänka blott icke derpå. Hos en del är det
högmod öfver egen dygd, hos en del begär
att, genom stränghet mot andra, öfverskyla
bristen på egen renhet, hos en del åter är det
en lättsinnighet, som icke tillåter dem pröfva
hvarken ondt eller godt, men hos de flesta
kommer detta högmod blott af tanklöshet.
Mången har sedan i framtiden, då först frestelsen
och derefter synden och sorgen stått för
dörren, ångrat de blickar af hån, de riktat på
andra, och i eget bröst lärt sig känna
bitterheten deraf. Gifve gud att ej någon af dem,
som i går sårade ditt hjerta, en dag i dubbelt
mått får lära känna hvad en blick förmår!“
“O, gud bevare dem derifrån!"
“Tack, min dotter, för detta utrop .. det
visar att ditt hjertas renhet ej lidit något
af-bräck. Och allt det andra tager slut med
lifvet."
“Men hennes lif, detta stackars barns lif?“
Maries blick föll med oändlig sorgsenhet på
vaggan.
“Innan hon vuxit upp, äro menniskorna
längesedan försonade, och så väl som det i
timlig måtto är sörjdtför hennes framtid, kunna
vi vara trygga att hon ej skall behöfva söka
sitt bröd. Dygd och gudsfruktan skola vi
tillsammans lära henne, och din olycka skall blifva
hennes skydd ... Men säg mig, mitt barn, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
