Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände för första gången en darrande rädsla
genomsmyga sina lemmar.
Då Rudolf emellertid ej sade något vidare,
trodde hon faran vara förbi och ville gå fram
för att genom några smekningar lugna honom,
men med en vild åtbörd for han tillbaka och
tecknade med handen att hon skulle lemna
honom i fred. Julia förstod dock icke att
be-dömma faran af den punkt, kring hvilken
händelserna nu hvälfde sig.
“Ack, Rudolf, Rudolf," sade hon, "hur kan
du vara så hård mot din stackars Julia? Du
vet ju att jag är så barnslig, så oförståndig,
y men att jag älskar dig öfver allt annat. Det
var ju endast att förvissa mig om din kärlek
$om..."
"...som du skickade mig till afgrunden?"
“Ack, min vän, endast för kontrastens
skull och för att sedan visa dig tillbaka till
himlen."
"Gå... ’ det är för sent... för sent...
hör du, det är för sent! Gå... jag blir galen
om jag ser på dig längre, förbryterska, mera
straffvärd genom ditt eländiga, ditt oerhörda
lättsinne, än genom en verklig otrohet!"
"Nå, nu tror jag sannerligen," utbrast Julia,
i sin uppblossande harm glömmande hvaije
skymt af förnuft och eftertanke, "nu tror jag
sannerligen" (hon skrattade bittert och
hånfullt) “att du iclte skulle göra någon oäfven
figur bland befolkningen på ett dårhus!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
