Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvi trodde jag, att höjden af sjelfuppoffring skulle skänka
mig frid ? O, det erfordrades något helt annat att fylla mitt
hjerta! Och svaghet var det, ja, jag ser det nu, en
oförlåtlig svaghet, att icke kunna motstå hans böner. Men om
jag ännu en gång skulle öfverlefva denna förfarliga stund»
— Lindorm torkade ångestsvetten från sin panna — »skulle
jag väl då förmå handla annorlunda, än jag gjorde? Nej,
ty värr, jag känner, att jag ej kunnat det: äfven i denna
stund hade jag gifvit efter, och min ed, mitt löfte äro mig
heliga... O, hur jag tillber dig, Georgina! Mitt lif ville jag
gifva med glädje, om jag finge säga dig det, och om jag
kunde bortskänka tio lif, lemnade jag dem alla, för att höra
samma bekännelse från hennes läppar .... Men hvartill dessa
fåfänga, omöjliga önskningar? Ingen malteserriddare var
strängare bunden vid sitt kors, än jag är vid mitt. Och
har jag icke frivilligt mottagit det? Älskar jag icke af
hjertat den, för hvars skull jag bär det? Och likväl, ljufva
Georgina, måste jag med våld tillsluta mitt hjerta for din
bild, om jag ej skall blifva vansinnig genom frestelsen, som
vågar hviska i mitt öra: ’Du kan sjelf med en enda kraftig
handling öppna ingången till den himmel, efter hvilken du
längtar...’ Vik bort, satan! - Med förlusten af min
samvetsfrid köper jag icke min jordiska lycka.»
Han slog häftigt igen fönstret och vandrade med starka
steg upp och ned i rummet. Förfärligt brusade
sinnesrörelserna genom hans inre. »Georgina», mumlade han än
en gång och nedkastade sig på soffan, utmattad af sin starka
själsspänning, »Georgina, måtte Gud hafva bevarat dig, att
ingen gnista af den låga, du tändt hos mig, anslagit och
med sin flägt berört dig sjelf! O, Herre, förläna mig kraft
att vara kall, kall som is, då jag i morgon tager afsked af
henne 1 Måtte jag icke mötas af denna underbara blick,
hvilken, allt sedan jag träffade henne i parken, med ett
onäm-bart uttryck betraktat mig! Ännu tror jag icke, att hon
drömmer om hvad kärlek är, men jag ryser vid den tanken,
som ofrivilligt tränger sig på mig, att jag skall lära henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
