Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej bästa Gustaf, jag går ej ut: jag är oafbrutet så
trött och längtar icke heller efter naturen och det friska lifvet.
Jag är redan död för dess njutningar.»
»Men, Constance, har du betänkt» — vid dessa ord
vinkade Lindorm med en allvarlig blick till Hedda att lemna
rummet. . hon lydde, och han återtog — »har du betänkt
om du ej handlar orätt, ja, nästan syndigt, att så utan all
måtta söka näring för dina qval och endast lefva i minnet
af de smärtor, som härjat ditt lif, utan den mest aflägsna
önskan att tiden och vänskapen skola hela såren?»
»Hvarför skulle jag önska det, Gustaf? Hvarför dåra
mig med hopp om det, som är omöjligt? På jorden finnes
ej någon läkedom för mig, och kan du upprigtigt önska, att jag
skulle få lefva ett sådant lif, en börda för både dig och mig,
ett förintande af hela din jordiska lycka? Nej, jag är säker,
att du talar emot din bättre öfvertygelse.»
»Vid Gud, Constance, jag gör det icke! Gerna vill jag
erkänna, att det kan vara förlåtligt att under ett sådant
lidande, hvarmed du kämpar, önska att striden blir kort,
men att för denna önskan vanvårda ditt eget och en annan
varelses lif, det kallar jag svaghet, ovärdig en sann kristen,
hvilken i fast tro och förhoppning höjer sin blick till himlen,
väl vetande, att det tröstfulla budskapet kommer, ehuru det
dröjer. Och mig, din äldste, din ömmaste vän, kan du
misstänka för en så oädel och afskyvärd tanke. Arma Constance,
huru olycklig är du icke, då du äfven förlorat tron på din
sista väns redlighet!»
»Förlåt mig min himmelskriande otacksamhet, Gustaf,
allt för ädelmodige Gustaf! Jag vet knappast sjelf hvad jag
säger. Men ditt hjerta har jag aldrig misstrott. Du har
gifvit mig för stora bevis på din oegennyttiga tillgifvenhet
att jag en enda minut kunde inrymma den tanken, att det
var din frihet du åstundade erhålla genom min död. O, nej
. .. jag menade det icke sål» Hon brast i tårar och tilläde
lidelsefullt: »För min egen skull, om icke för din, borde du
dela den enda önskan, jag ännu har öfrig: och säkert kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
