Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elfven jemte hans hatt, på det att de der skulle finnas
flytande andra morgonen. Slutligen gick jag att söka några
timmars hvila. En orolig sömn tillslöt väl mina ögon, men
då jag vaknade, kände jag mig liksom förlamad i hvarje
led och besvärades af en stark tryckning öfver bröstet. Jag
förstod hvad klockan var slagen, och sedan jag med stor
ansträngning skrifvit ett par ord till Gustaf, för att påskynda
hans hemkomst, i fall han redan anländt till N., lät jag
inkalla min olyckliga Constance.»
»Men herr öfverjägmästaren», vågade jag i min
enfaldiga tro infalla, »hade då säkert kommit på bättre tanKar.
Hon fick ju ej tro det orimliga.»
»Hvad pratar du!» afbröt han mig tvärt. »Känner
du mig, eller gör du det icke ... Så mildt och tröstande,
jag förmådde, talade jag till det förvillade barnet; och
sedan hon blifvit beredd på det värsta, lemnade jag henne
Mullers bref och uppgaf, att det funnits öppet i hans rum
på morgonen. Jag förmår icke beskrifva för dig, min gamle
vän, hvilken syn som nu mötte mina blickar. ., vare nog
sagdt, att jag då nästan ångrade min hårdhet. Men det
var för sent: det kunde icke ändras, utan att jag för alltid
förlorat mitt barns aktning.»
»O, nej», utbrast jag, »det hade blifvit den största
triumf, öfverjägmästaren någonsin vunnit. Hon skulle sedan
hafva tillbedt sin far.»
»Tyst, menniska... Den arma bortbärs i ett tillstånd,
det jag ej kunde uthärda att se.»
»Det undrar jag icke på ...» mumlade jag. »Att hon
icke dog!»
»Nej, efter några dagar blef hon redan lugnare . .. hon
kom till mig. Der du nu står, Wilson, knäföll hon och bad
om min tillgift. Aldrig slöt jag henne med mera kärlek till
mitt hjerta, aldrig trodde sig den kära varelsen kunna göra
nog för den, som... Men lika mycket! Gud vet, att jag,
efter min öfvertygelse både för hennes, min egen och min
gamla ätts heder gjort hvad rätt är. Och hvarföre skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
