Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon icke bli lycklig med Gustaf? Åh jo, det ger sig nog...
Men jag känner mig utmattad af det myckna talandet; det
lider till slut, WilsonI Ske Herrans vilja. .. man får vara
nöjd. Likväl känner jag mig säker, att jag icke dör, förr
än Gustaf kommer. Ack, Constance, mitt barn», mumlade
han, i det han vinkade åt mig att lemna honom, »aldrig
älskade jag dig så som nu, och fann jag icke rätta vägen
att förena din lycka med min öfvertygelse, så må Herren
i sin nåd förlåta det!»
Jag stod ännu qvar, ur stånd att tänka på annat än
det olycksaliga i den gamle herms förvillelse, hvilken så
förfärligt skulle tillintetgöra tre menniskors lycka och frid och
lemna honom sjelf i sin dödsstund utan någondera delen
med ett samvete, hvilket måste högt erinra honom, att han
nedtystat dess röst. Alla dessa tankar bestormade mig.
Mina darrande knän, som ännu aldrig böjt sig för någon
annan än Gud, nedsänkte sig nu inför ett stoft sådant som
jag sjelf. Jag förestälde, bad och besvor honom, vid
hoppet om det lif han var nära, att ändra sin grymhet! Han
svarade icke ett ord, utan bortryckte med tydlig ovilja sin
hand, hvilken jag ödmjukt fattat. Slutligen låtsade han
sofva. Jag lemnade honom, mera tröstlös för hans egen
skull än för er, I unga barn, hvars lif han förstört.
Jag gick att besöka fröken. Herre store Gud, hvilken
syn! Hon var så blek som en hvit törnros. Mina gamla
ögon måste tillsläppa de tårar, hvilka jag länge sedan trodde
vara förtorkade. Jag kunde icke säga ett ord. Jag kunde
blott trycka hennes hand och tröstlöst skaka på hufvudet.
»Sörj icke för min skull, gamle vän», hviskade hon,
»jag lider med undergifvenhet, ty jag hoppas, att det icke
skall vara länge!» O, hvad hade jag icke velat gifva, om
jag vågat trösta henne 1 Men jag vågade icke ett halft ord,
icke den förstulnaste vink. Det värsta återstod ännu.
Ofverjägmästarens tillstånd hade varit sig likt under
några dagar. Frökens omsorger voro outtröttliga liksom
gamle herms frågor om icke unga baronen syntes till ännu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
