Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej, gud vare lof, jag gjorde det icke! Vi blefvo vigda vid
hans dödsbädd, och han tog af mig det bestämda löftet, att
icke offentliggöra vår förening, förrän efter Constänces
ned-komst, hvilken tidpunkt hon skulle afvakta på den ort, hennes
far sjelf dertill bestämt.
I medlet af juni reste vi från Hamringen. Ack, hvad
hon led, det arma, ädla barnet, och hvad jag led med henne!
Vi uppehöllo oss några veckor än här, än der... men hvilka
veckor! Jag gjorde allt för att förströ och lindra hennes
sorg, och hon var tacksam... men jag förmådde icke
förbinda det svidande såret i hennes hjerta, och slutligen måste
jag gifva vika för hennes enträgna böner och föra henne
till den dystra, ensliga fristad, som hennes fader utsett för
det stackars offret. Hon fann denna öfverensstämmande med
sin sinnesförfattning, och sedan vi uppehållit oss der ett par
dagar till samman, under hvilka jag bemödade mig att så
godt som möjligt ordna för henne, öfvertalade hon mig att
fortsätta min resa till Engelviken och bad och besvor mig
att lemna henne två månader ensam, försäkrande mig att
min närvaro dessförinnan icke vore af nöden. Jag gaf vika,
ty jag kände djupt, att hon hade rätt. Det var henne bättre
att icke plågas af dens åsyn, som hvarje ögonblick måste
erinra henne om det sällsamma och bittra i vår belägenhet.
Du vet i hvilken svår sinnesförfattning jag ankom till
din fars gods och huru upprörd jag var under hela denna
resa till mitt gamla hem, men du vet icke huru redan
första aftonen på kyrkogården en hittills nästan tonlös sträng
anslogs i mitt hjerta, då jag såg den lilla torfbänk, der jag
så mången gång suttit med Georgina såsom barn, ännu
underhållen och vårdad med en sorgfållighet, hvilken bevisade,
att minnet fortlefvat i hennes hjerta, en vänlig känsla från
barndomens Eden, troligen omplanterad i den jungfruliga
fantasiens jordmån.
Jag vet icke, hvilken egen, mägtig aning det var, som
tillhviskade mig, att det bort blifva hon, som skulle komma
detta hjerta att klappa af en lidelse, hvilken det aldrig er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
