Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag yttrar mig aldrig om saker af så vigtig natur»,
svarade Arthur skämtande, »förr än jag lugnat min farhåga
att kotletterna kunna stelna. Seså, herr arkitekt, lemna nu
det der arbetet! Du tager lifvet af dig för att anordna och
beundra här uppe i kölden dagen i ända... det slutas
aldrig väl: du får för dyrt betala ditt nit.»
Waldenberg gick ned, man frukosterade och hade åter
begifvit sig upp i den omnämda salen, der de, vandrande
arm i arm, rådgjorde om inredningen af ett nästgränsande
rum, då ljudet af klingande bjellror hördes på något afstånd.
Arthur sprang till ett fönster, som låg utåt gården...
»Lindorm och Hermer!» ropade han och ilade utför trapporna.
Waldenberg stannade ett ögonblick och for med handen
öfver pannan. Hastigt jagades blodet till kinderna och
lem-nade lika hastigt rum för en djup blekhet. Derpå skyndade
han till sin kammare, tog den lilla der förvarade blå flaggan
och efter ett par ögonblick svajade den från balkongen.
Nu gick han ned för att mottaga Lindorm, men med
hvilka bäfvande känslor... uppfästandet af flaggan var ju
svanesången af hans döende förhoppningar.. de hade aldrig
varit djerfva. Att ega ett värde i hennes ögon, som han
tillbad, att i någon mån kunna tjena henne, se der hans
önskningars verld, och denna syntes honom tillintetgjord vid
Lindorms återkomst.
Herrarne voro redan ur slädarne. Med ett ansigte
strålande af helsa och öfver hvars manliga skönhet endast ett
lätt moln af förflutet lidande lägrat sig, kom baronen emot
förvaltaren, tryckte hjertligt hans hand och sade: »Jagskall
helsa från Mullers stoft.. han hvilar vid sidan af sin
Constance. Och nu, herr Waldenberg, innan jag beträder
tröskeln till denna boning, som skall blifva mitt framtida hem,
låt oss komma Öfver ens, att icke oroa hvar andra med
erinringar från denna dystra tid! Den är nu förbi. Äfven
den gamle faktorn har gått till ro. Frid öfver deras stoft!»
Med en blick, hvilken mera vältaligt än ord uttryckte
Waldenbergs känslor, besvarade han baronens handtryckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
