Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke Constance lyckligxatt få gå bort? Tror du, att det
hade varit möjligt, att någon sällhet kunnat uppblomstra för
henne, äfven om jag under långa år förmått bekämpa
smärtan och försakelsen af min egen förspilda lycka?»
»Nej, Gustaf, det är min fullkomliga öfvertygelse, att,
om du än med en martyrs tålamod burit ditt Öde, hennes
likväl blifvit lika bittert, ja, bittrare ju mera du sökt att
förljufva det. Din troget omhuldande ömhet hade blifvit
henne en plåga mera. Jag känner detta djupt i min själ,
och måtte det äfven vara din öfvertygelse, Gustaf, att hon
nu är vida lyckligare, än du, med din bästa vilja, kunnat
göra henne. Döden måste vara outsägligt ljuf, sedan lifvet
ej mer förmår skänka minsta näring åt hoppet. Då
framställer den sig icke såsom en skräckbild, utan som en
efterlängtad kär vän, i hvars armar vi gerna kasta oss, saliga i
tro och hopp på det sköna, som stundar.»
»Haf tack, min ädla tröstarinna*, sade Lindorm, och
hans ton förrådde djup rörelse, »för dessa allvarliga ord!
Din framställning af döden eger något skönt, som finner
gensvar i mitt hjerta, hvilket mången ensam timme egnat
sina betraktelser åt detta höga mål. O, huru ofta
sträfva-de ej min tanke dit, då jag skilde mig från verlden och
sällskapslifvet! Och detta outgrundliga ämne fylde min själ
med millioner nya tankar och aningar, hvilka dock alla
länkade sig till harmoni. Den skönaste bild af döden synes
mig vara den förvandling, puppan om våren undergår, för
att på nytt födas till verksam varelse, till en fjäril, danad
att njuta det blomstrande naturlifvet. Lugn är sömnen i
skalet... det brytes — vingarne äro väl i början veka, då
morgonvinden leker med dem, men snart, utvecklade i all
sin glans, röras de för att bära den nyfödde mot den med
sitt vänliga doft lockande öppna blomkalken. Så tycker jag
mig, när förgängelsen en gång inbryter, skola i praktfull
färgglans ila mot saligheten, den jag nw, omklädd i
pupp-skalet, blott anande kan skåda liksom genom aftonskymnin- •
gens dunkel. Smärtan blir öfvergående, och hvad som stan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
