Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han nu kände en innerlig längtan, icke länge skulle
bortskymmas for hans blick.
Fruntimren började strax efter frukosten att kläda sig.
Hermer följde Lindorm till hans eget rum, der han med
af-sigt, och utan att behöfva länge söka efter anledning om*
nämde Waldenbergs, man kunde nästan säga heliga, kärlek
till Georgina och huru han, fullkomligt öfvertygad, att hennes
hjerta aldrig besvarat Waldenbergs känslor, gerna unnade
honom ett förtroligt umgänge i sitt hus, »förvissad», tilläde
han, »att den rättänkande själens högsta lycka är att se och
dyrka Georgina såsom ett väseende, hvilket han icke ens
önskat nå.»
»Men», invände Lindorm, »hvarför ville han då icke
nu se henne på samma sätt? Sedan jag kom hem, har
han icke varit på Rosendal, och du vet sjelf, att han i går
afton väl kunnat gå ned, om han velat det.»
»Jag vet icke», svarade Hermer undvikande, »om jag
är befogad att yttra mig öfver detta ämne: mina enskilda
tankar torde synas dig mindre lämpliga att framställa.»
»För ingen del, bäste Hermer, jag ber dig tvärt om på
det högsta, att du vill meddela mig dem!»
»Nåväl, det är min öfvertygelse, att du sjelf i går afton
kom sanningen närmast, då du, till svar på min hustrus
anmärkning i samma ämne, yttrade, att den källa, som i dag
lugnt och stilla återspeglar de vackra bilderna af våra
oskyldiga önskningar, kan i morgon flöda öfver och i sitt uppror
sopa bort våra vackra spegelbilder . . . och du tilläde — vill
jag minnas — något om det fåfänga uti att utstaka gränser
för vår förnöjsamhet — den låter icke binda sig. . och deri
har du alldeles rätt.»
Lindorm kände att han rodnade; han visste, att Hermer
fullkomligt genomskådade honom. »Ja», svarade han
ändtligen, »jag trodde så i går afton, men jag kan hafva
misstagit mig.»
»Nej, broder, du har icke misstagit dig!» genmälde
Hermer med en värme, som var öfvertygande. »Waldenberg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
