Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derpå vill jag både lefva oeh dö, har aldrig drömt om
Georginas genkärlek, men han har varit lycklig, så länge han
odeladt egt hennes innerliga vänskap. Nu deremot har i
hans själ, der ingen oädel lidelse kan rasa, en storm likväl
uppväxt,. hvilken hotat att blifva honom öfvermägtig, emedan
han förstått, att den enda lycka, för hvilken lifvet var honom
kärt, skall upphöra eller må hända redan upphört. Dina ofta
förnyade besök på Rosendal, en tidigare aning, som — jag
bekänner det — äfven jag delade, ditt fortfarande lugna oeh
glada lynne , . . säg upprigtigt, behöfdes mera för att lära
honom känna, att han icke mera egde det forna rummet i
hennes ynnest? Men redlig som han är, fast i sin
öfver-tygelse om det rätta, förtröstande på den, hvilken ensam
ger styrka åt de svaga, har han kämpat och vunnit en seger
öfver sig sjelf, svårare än du kan ana. Men jag begriper
det, ty jag känner honom i grund, och eljes skulle han icke
hafva visat sig vid frukosten i dag.»
»Allt detta tror och inser jag, bäste Hermer, framför
allt sedan du närmare utvecklat ämnet för mig», svarade
Lindorm med ett leende, som vittnade, att hans mörka griller
nära nog flyktat, »men så tycker jag ock, att han ej har
synnerliga skäl att beklaga sig. Huru vänlig och
uppmärksam var hon icke mot honom vid bordet! Du måste tillstå,
att hon var det.»
»Och du måste tillstå, Lindorm, att hon icke vore den
högsinta varelse hon är», inföll Hermer, »om hon förhållit
sig annorlunda. Skulle hon väl hafva vänliga blickar och
ljufva ord endast för värden i huset, då hon känner, att den
arme Waldenberg tusen gånger hellre ville försaka sitt lif,
än förorsaka henne den ringaste smärta? Borde hon kanske
med åsidosättande af den fina och grannlaga känsla, hvilken
i sådana fall är den bildade qvinnan egen, hafva sårat
honom för att behaga någon annan? Du får tillstå, att denna
önskan, om den fans hos dig, var ganska sjelfvisk.»
> Du har öfvertygat mig och för denna gång skingrat
mina skrupler!» sade Lindorm och tryckte hjertligt vännens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
