Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand. »Jag inser, att jag måste finna mig häruti, ehuru
jag fruktar, att jag aldrig kan göra det utan en känsla af
oro och obehag, hvilken jag gerna, det vet gud, ville
för-drifva, om jag blott kunde det. Men, Hermer, det är så
godt, att jag tillstår min svaghet för dig. Vet då, att jag
känner, att det alltid skall blifva mig omöjligt, att utan en
häftig och smärtsam känsla se Georginas blick med detta
obeskrifliga uttryck fastas på någon annan.»
»Du förskräcker migl» yttrade Hermer med bekymrad
ton. »Jag hade förestält mig, att du egde mera välde öfver
dig sjelf, än att oroas af skuggbilder sådana som dessa; och
jag fruktar, att om du icke i tid upprycker detta olycksaliga
ogräs ur ditt lynne, slår det rot och skjuter en gång upp
till en höjd, som tillintetgör alla bemödanden att förstöra
det, samt förstör dig sjelf och må hända äfven henne, som
du väljer till ledsagarinna genom lifvet.»
En ofrivillig rysning genombäfvade Lindorm och tycktes
krampaktigt hopdraga hans hjerta. »Hvarför dessa dystra
bilder, Hermer?» sade han. »Du bedröfvar mig! Din
siareblick skakar mig. . jag hade önskat, att du ej talat så.»
»Bort med en dylik omanlig svaghet!» inföll Hermer..
»Dina egna yttranden framkallade mina. Bemöda dig att
öfvervinna det ena .. det andra förfaller då af sig sjelf. Bevare
mig gud att åter få se dig falla in i dessa sjukliga
grubblerier 1 Nu, då allt i rosenfärgad glans ler mot dig, är
det åtminstone med egen hand du förstör det paradis, du
annars snart kan få se uppblomstra.»
»Nej, nej, min bäste vän, frukta icke detl Jag lofvar
dig att manligt strida’ och bekämpa den lede frestaren..
Gud vet, att jag upprigtigt håller af Waldenberg och unnar
honom af hjertat hans sista glädje af lifvet, en vänlig blick
af henne. Detta är verkligen icke skrymteri, Hermer! Nej,
jag vill icke beröfva honom den, om jag ock skall slita
samma gissel, som i dag plågade mig.»
»Jo, du kan visst öfvervinna frestaren, min käre vän,
/ när du ännu talar om gissel! Öfverväg hvad jag sagt dig,
Gustaf Lindorm. II. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
