Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blefve för sentimentalt, ty beståndsdelarne voro himlar och
englar, saliga drömmar och ljusa uppvaknanden till
verkligheter, öfverträffande alla illusioner — och der emellan
framskymtade, likt skuggorna på en skön vårdag, pappa, syskon,
egendomarne och tjensten, som, ännu på permission, fick
sköta sig sjelf.. allt samman okonstladt och trefligt blandad t
om hvart annat. Lilla Louise satt alldeles betagen. Hon
visste säkert icke, det stackars barnet, antingen hon för
närvarande njöt af de saliga drömmarne eller den saliga
verkligheten, till dess ur hela massan af eld och storm den tyd
liga frågan framstod: »Vill du dela detta, min lilla tillbedda
engel?»
Nu var då det afgörande ögonblicket för handen, om
hvilket Arthur tusen gånger drömt huru Louise skulle se ut,
och nu var han sjelf så upprörd, att han icke ens tänkte
derpå. Han väntade blott på orden från hennes läppar.
Hon satt tyst, med händerna korslagda öfver hjertat.
»Louise, min älskade flicka, har du icke något svar
för mig?»
»Hvad skall jag då säga, Arthur?» frågade hon
gråtande och darrande. Något vidare behöfdes icke för honom . . .
»Du skall ju säga ja, du oskuldsfulla barn, så vidt du
vill blifva min!» sade Arthur, lycklig som en gud, och
gjorde sig intet samvete af att bete sig så som älskare vanligen
pläga vid dylika förhållanden. Louise rodnade och bleknade
och drog sig förlägen ifrån honom. Men den oefterrättlige
Arthur följde henne, och då det nu icke gafs något rum till
vidare undflykt och Arthur enständigt yrkade att få höra
henne säga hvad han önskade, då hviskade Louise, i det
hon tåligt fogade sig i sitt öde: »Det är ju ej nödigt att
säga det, Arthur! Du har väl aldrig tviflat derpå, tänker
jag?» och hon smålog genom tårarne och var rätt
intagande som fästmö, den lilla täcka Louise. Sålunda var allt
redigt och klart. ..
Knappt grydde dagens första ljusstråle, förrän Arthur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
