Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han lutade sig förtroligt ned till henne, och hans öga
bad, vältaligare än orden, då han hviskade: »Ack, Georgina,
förlåt min svaghet! Det plågar mig obeskrifligt, ja, olidligt,
att se dig dansa. Jag vet, att detta är en feghet, och att
jag icke eger någon rättighet att bedja dig afstå från ett
nöje, som du älskar, och likväl, Georgina ... jag vågar ej
tillägga något mera. Du vet nu orsaken till mitt dåliga lynne.»
Till Georginas heder måste vi nämna, att ehuru hon
älskade honom, var hon likväl icke så förblindad, att hon
ej kände allt det egoistiska i hans begäran. Men, gunås,
kärleken har i alla tider varit sig lik, och om den sett klart
med det ena ögat, har den vid qvistiga fall sjelfvilligt
blundat med det andra.
Så gick det äfven nu .. . den känsla, som kom hennes
eget hjerta att klappa, skylde den nakna sjelfviskheten i
Gustafs handling med den öfverseende svaghetens fikonalöf,
och sålunda blef det smärtsamma intrycket deraf mindre
känbart. Det var till och med ljuft att kunna göra en
uppoffring för den, hon så gränslöst älskade, och för hvars lugn
hon velat göra det omöjliga.
Så tänkte och så tänker alltid qvinnan, när hon älskar
verkligt. Försakelsen är hennes glädje, otacksamhet oftast
hennes lön. O, att hon icke i denna vigtiga punkt förenade
högsta svaghet med högsta styrka! Då skulle icke männens
nycker och fordringar — huru outöslig källan än må vara
— skjuta upp och bära så rika frukter, ty en god och, i
ordets egentliga bemärkelse, förståndig hustru eller fästmö
kan oftast lyckligt afleda dem, så att de blifva oskadliga
och icke sällan uttömma sig sjelfva genom brist på näring.
Deremot förvandlar den endast goda och blinda qvinnan sina
afgudar till despoter, då hon hyllar nyckerna och möter dem
på halfva vägen. Och när, efter en följd af år, illusionens
slöja sönderrifves — ty hon kan dock ej vara evigt — hvad
blir då slutet? Vi våga icke uppdraga taflan, men vi äro
säkra, att den står ristad i månget qvinnohjerta med en
skrift, hvilken ty värr äfven för andra är läslig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
