Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det aflägsnaste skimret af hennes strålar vore tillräckligt att
uppvärma ett helt tjog hjertan.»
»Ja, men, ser du, min käre Kornelli», svarade Brant,
»just emedan Lindorm ganska väl inser den saken, finner
han sig bäst vid att hafva sin sol för sig sjelf. Och det
tycker jag är ganska billigt, ty med en ung frus rykte,
liksom med dess skönhet, tyckes mig alltid vara samma
förhållande som med glaset i en spegel: man andas derpå,
och den blir genast dunkel. Således, ehuru friherrinnan
Lindorm ingifvit mig den fullkomligaste aktning, anser jag
dock bättre för en så ung och skön varelse som hon, att
så litet som möjligt vara omgifven af smickrande beundrare,
hvilka så länge fladdra omkring rosen, till dess afunden och
förtalet hvässa sina pilar och säkert träffa mannens bröst.
Ty, jag bedrager mig icke, Kornelli, en man med Lindorms
excentriska lynne behöfver icke mycket för att se vidunder,
der de icke finnas, eller, såsom folket säger, spöken på ljusa
dagen. Hela hans husliga sällhet beror endast deraf
huruvida han kan undvika all svartsjuka.»
Kornelli teg. Han hvarken kunde eller ville motsäga
sin vän. Han ville icke heller vidare inlåta sig i sjelfva
ämnet, emedan han hjertligt hatade Brants goda vana att
göra hvarje sak klar och tydlig och att tänka på orsaker
och verkningar, då han sjelf helst mindre tänkte än
pratade. Derföre klagade Kornelli öfver trötthet, och herrarne
begåfvo sig till hvila.
Följande dagen förflöt lika fort och angenämt som
aftonen. Till middagen hade baronen bjudit några grannar,
och Hermer och hans fru, nu som alltid lika gästfria,
önskade att få se de båda trefliga och intressanta främlingarne
en hel dag äfven på Rosendal. Men Brant, som kände
hemlängtan gripa sig ända in i själen, hvar gång han såg
Lindorm se på sin unga, vackra fru, ursäktade sig med denna
oöfvervinneliga opasslighet, hvarmed äfven förenade sig ett
annat, kan hända ännu mera verkande skäl, det han tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
