Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Så mycket bättre!» inföll Lindorm... »Men låt oss
nu återvända!»
Tysta gingo nattvandrarne genom den ensliga parken...
Först i tamburen sade Brant allvarligt, under det han
hjertligt tryckte baronens hand:
»Fly till bönen, Lindorm! Din själ behöfver lugnas.
Sök din hjelp der det för oss alla är enda utvägen att
finna den! Då skola dina ögon öppnas för ett säkrare ljus,
än det, hvari du nu förmår se föremålen, och fridens goda
engel skall återta sin plats i din boning och ditt hjerta.»
»Gifve Gud, att det vore möjligt!» suckade Lindorm
sakta, tillslöt dörren och smög sig åter tyst in i sängkammaren.
Men hvilken skräck grep honom icke in i själens innersta,
då han såg Georgina, sin tillbedda hustru, ligga sanslös vid
dörren! Den djupaste ånger fattade vid denna anblick hans
hjerta. Han bar henne till soffan och återkallade henne
snart till sans med de innerligaste smekningar och de
ljuf-vaste ord. .. Skrämd och undrande såg hon sig omkring,
och då hennes blick fästes på den älskade maken, utbrast
hon i häftig gråt.
»O, Gustaf, min Gustaf», klagade hon, »hvarför låter
du de onda magtema å nyo fängsla dig? Du har ej mera
något lugn, då du flyr det läger, der andra hälften af din
själ hvilar. Jag drömde, att vi stodo vid branten caf en
af-grund frch att du befalde mig att nedstörta deri. Angestfull
omfattade jag dina knän. Jag tiggde, jag bad om
försköning . . . lifvet var så skönt: jag ville icke dö. Men då stötte
du mig vildt ifrån dig och utropade med en röst, som var
förfarlig: ’Nåväl, efter du icke vill blifva offret, måste jag
sjelf dit ned!’ Och under det jag, nära vanmägtig, sökte
med mina svaga händer qvarhålla dig, slet du dig ifrån mig
och störtade ned. Jag vaknade af de förfärliga dödsqvalen
och ropade ditt namn. Du svarade icke. Jag vände mig
för att väcka dig. Din plats var tom. Betagen af hemska
aningar, sprang jag upp för att söka dig, men jag visste ej
Gustaf Lindorm. II. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
