Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvart jag skulle vända mig, och under detta öfvermått af
ångest förlorade jag sansningen.»
Med tusen ömma ord och försäkringar att endast en
tillfällig sömnlöshet förmått honom att i sällskap med Brant,
som icke heller kunde sofva, göra en vandring i den sköna,
svala natten, lugnade Lindorm småningom sin hustrus
upprörda sinne: hans uppfinningsrika kärlek söfde på nytt hennes
oro. Han bad så innerligt, att hon måtte vara lugn, och
hans tjusningskraft var för henne oemotståndlig. Hon
somnade åter på hans arm, ett godt, omisstänksamt barn, som
trodde, att det nu var lika lugnt i hans själ som i hennes
egen, men i Lindorms arbetade ett dubbelt uppror. Han
var nu fullkomligt öfvertygad, att ej någon känsla lefde i
Georginas hjerta, som icke hade sitt lif och samband genom
honom, och likväl förmådde han ej fria sig från inflytelsen
af den förblindelse, hvilken fått välde öfver honom. I hans
själ kämpade två magter: den rena och ädla kärleken,
hvilken bjöd honom för hans eget och hans dyrkade hustrus
lugn, att afstå från det farliga spel, han ville begynna, och
den sjelfviska och lidelsefulla, som hviskat i hans öra: »Först
sedan du pröfvat henne, blir du fullkomligt lycklig» .. . Arma, ’
svaga menniskohjerta! Äfven de bästa duka under, då
frestelsen ikläder sig den skepnad, som deras herskande lidelse
hyllar.
Lindorms böner brunno förgäfves. Hans sinne var så
förströdt, att han, som eljest var en gudfruktig man, ej
mägtade lösgöra sin ande så länge, att den kunde höja sig
från jorden.
Då man följande morgon samlades omkring
frukostbordet, yttrade Lindorm med en ledighet, som förvånade
Brant, sin önskan att se båda herrarne ännu någon tid
qvarstanna såsom hans gäster... »men», tilläde han, »för
Brant såsom gift man inser jag nog omöjligheten att längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
