Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, för allt i verlden, låt mig få behålla den!» inföll
arkitekten. »Sedan jag sett den vid dager och gjort mig
förtrolig såväl med hvarje särskild del deraf som med den
verkligen förtrollande utsigt, man har från fönstret, vill jag
för intet pris göra något utbyte af boningsrum, ty jag är
förvissad, att jag alltid skulle komma att förlora derpå...
Men hvad var det mamsell Frenkman täcktes nämna om andar?
Jag är mycket nyfiken på sådana varelser.»
»Ack, herr Leiler», svarade Alfhild så sakta, att det
nästan kunde kallas en hviskning, och hennes blick flög i
det samma med lyssnande uppmärksamhet åt dörren till
prostens rum, hvilket låg vid ändan af salen, »det var visst
litet obetänksamt af mig att tala i det ämnet, helst jag så
litet vet och ingenting får veta. Men en sägen inom huset
och bygden förtäljer, att detta rum, för omkring femtio år
till baka, varit vittne till några mörka, hemlighetsfulla familj
-förhållanden, hvilkas erinran så obehagligt inverkat på den
näst derefter tillträdande pastorn i Hammarby, farbror
Sebastians bror, att rummet blef tillslutet och ända hittills
stått obegagnadt. Men, som jag tror, kan detta hafva skett
äfven derföre, att rummet ligger så aflägset och har den
ledsamma genomgången öfver vinden. Andra gästrum hafva
sedan blifvit tillbygda, och del en gång afglömda har fått
stå der och förfalla. Hvad nu de kostbara möblerna
beträffar, skola de, enligt samma sägen, hafva blifvit hitförda
från det grefliga slottet kort före den der rysliga händelsen. De
voro en bröllopsgåfva till min mormor, och ehuru de
ovedersägligen äro de bästa, som finnas på prestgården, har jag
likväl aldrig hört det vara fråga om att flytta ner dem.»
»Jag tackar er för dessa upplysningar, hvilka äro ganska
intressanta», yttrade Leiler i det han med näsduken for
öfver pannan liksom för att dölja de högröda lågor, som
flammade deröfver... »ja ganska intressanta. De förhöja
rummets värde, ty jag är litet svag för det underbara. Men
edra andar, mamsell Frenkman, hvart togo de vägen?»
»Ack, det var blott ett opassande gyckel!» sade Alfhild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
